Fredagen den 22a juli 2011 är en dag många människor kommer att minnas som en sorgens dag. I Oslo. I Norge. Runtom i världen. Såren efter det ofattbara som hände ute på ön Utøya utanför Oslo där 600 ungdomar samlats för ett politiskt sommarläger kommer inte att läka på många, många år. Det var dagen då nästan åttio oskyldiga människor fick sätta livet till på grund av en enda människas hat, förvrängda livssyn och galenskap.
Jag är inte i en position att analysera varför något så fruktansvärt kunde hända. Jag kan inte påstå att jag kan föreställa mig den smärta och den sorg som drabbade så många människor. Inte heller kan jag helt till fullo inse hur många liv som slocknade den dagen.
Jag skriver inte detta för att referera vad som hände. Inte för att informera eller debattera eller förklara. Inte för att chockera eller gräva i människoöden.
Utan för att jag är så djupt ledsen över alltihop. Motivet var politiskt. Attacken var direkt riktad mot en viss grupp människor. Människor som drabbades för att det var unga. Och för att de som politiskt intresserade råkade befinna sig på en viss plats. Precis som Norges statsminister Jens Stoltenberg utryckte det blev sommarparadiset ett helvete. Världen är full av galenskap och nu bevisades det igen. Men det är viktigt att vi som kämpar för något inte slutar med det. Det är viktigt att vi inte är rädda. Det är viktigt att de nordiska samhällena utvecklas till ännu mer öppna och toleranta samhällen, och resten av världen likaså. Det är viktigt att demokrati och sunt förnuft består, och att vi inte utgående från en psykopatisk människas ord och gärningar börjar kasta ut fördomar åt höger och vänster.
Det är oerhört svårt att formulera ner dessa tankar i ord. Det är så känsligt, och så svårt att förstå. Men jag tänker inte påstå något, inte anklaga någon, inte tro något, för jag känner inte till hela sanningen. Men jag vet att jag tände ett ljus, att jag höll någons hand, att jag stod tyst en minut, och att jag önskar med hela mitt hjärta att något liknande aldrig någonsin händer igen.
Ida
0 kommentarer:
Skicka en kommentar