Jag kommer från lilla Borgå, 50 km öst om Helsingfors. här pratar 33 % svenska och 64 % finska, d.v.s. en relativt tvåspråkig stad. I mitt lågstadie samsades finskspråkiga, svenskspråkiga och språkbadselever under samma tak, och där gick jag 6 år. Ändå avr det inte förrän under förra sommaren som jag lärde mig att klara av föra diskussion på vårt andra inhemska språk. Och vilken värld det var som öppnade sig när jag insåg det här.
Så då undrar jag, VARFÖR det tog så otroligt länge för mig att lära mig finska?
Var det motvilja från min egen sida? Ja, till en viss mån, eftersom jag hade så stora svårigheter med femtitusen olika temaformer och ord med mer Ä:n än jag har fingrar. Så jag tänkte att jag flyttar utomlands och behöver aldrig lära mig finska ordentligt. Kyllä och kiitos kunde jag, och med det kunde man köpa mat. Men det var aldrig så att jag undvek finskan?
Så berodde det på finska undervisningen då? Ja, det också delvis. De två första åren (3an och 4an) gick åt till meningslösa berättelser om Mamma Mu och sjungande med en handdocka. Läraren var dessutom själv inget vidare på finska. Efter det kom det en ny lärare och klassen var tvugna att komma ikapp, så vi fyllde häftena med verb i 4 teamformer under 2 år. Och i högstadiet kom det ännu mer temaformer, fortfarande allt skriftligen, eftersom alla var på så olika nivå.
Den allmänna attityden då? Den vill jag skylla på jo. Trots att jag gick i en skola där det i samma byggnad befann sig hundratals finskspråkiga elever, hade jag aldrig en enda diskussion med någon av dem. Vi hade inga gemensamma evenemang, raster, matturer eller lektioner. Något enstaka projekt med språkbadssidan vill jag minnas. Men gick en snögubbe sönder på rasten, var det finnarnas fel. Tog maten slut var det finnarnas fel. Intrycket man gavs var att personer med ett annat modersmål än svenska skulle man akta sig för. Och en helt enspråkigt finlandssvensk utan finska kontakter tänkte aldrig djupare än så.
Och inte blir det bättre av att PRECIS samma sak händer i de finska skolorna, fast med svenskan. Man kan inte lära ut språk under sådana omständigheter.
VILKET ÄR SÅ OTROLIGT SYND.
Idag är några av mina bästa vänner finskspråkiga och det är helt otroligt hur mycket jag lärt mig om Finland, finska kulturen och finska i allmänhet, på bara ett par månader. Något som jag är helt superlycklig över. Att jag också kunant hjälpa dem med svenskaläxor och översättningar gör det hela bara roligare.
Jag kan inte beskriva den känslan när jag första gången presenterade mig på ett internationellt evenemang som Bicca Olin, a finnswede that speaks Swedish, Finnish and English. Vart jag än i världen vänder, har jag ett av världens bästa länder att återvända till, där jag klarar mig på båda språken, och där jag hoppeligen även i framtiden är välkommen som den stolta finlandssvensken jag är. Om det är något vi borde kämpa för så är det en hållbar, fördomsfri tvåspråkighet i det här landet.
Ska försöka slänga in ett inlägg till innan det är följande styrelsemedlems tur, men det här får vara allt för idag. Det är fritt fram att höra av sig hit med synpunkter och whatnot:olin.rebecca@gmail.com!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar